Publicerad i Arbetet 22 juni 2020
Kriser har en förmåga att blottlägga strukturer och fakta som tidigare doldes i vardagslunken.
Vi kan konstatera några fundamentala saker om samhällsberedskap. Trygghet är helt avgörande. Trygghet eftersträvar vi alla, det är ett mänskligt behov.
Trygghet gör att människor växer och att samhällen utvecklas. Vi vill vara trygga från hot från en livsfarlig smitta eller hot om att bli av med jobbet.
För att ett samhälle ska vara berett att möta en kris måste det finnas trygghet.
De politiska initiativ som kommit under coronakrisen har gjort att tryggheten är större än vad som blivit fallet med en borgerlig regering.
Borgerliga partier som är beredda att sätta in en klumpig axeltackling mot anställningstryggheten, som knorrar att karensavdraget måste återinföras. Som i riksdagen röstar emot konkreta förslag för att öka tryggheten på jobbet för anställda.
Borgerliga partier som tvekar inför att låta sjukförsäkringen vara en sjukförsäkring vi kan lita på.
LO och Socialdemokraterna har inte varit i en kärleksrelation de senaste åren, och kommer inte vara det framöver heller.
Vi är inget kärlekspar, vi är samarbetspartners.
Och det är med det socialdemokratiska partiet LO har facklig-politisk samverkan, inte med regeringen.
Så när en socialdemokratiskt ledd regering för en dålig politik, då säger vi ifrån. Därför är det väldigt glädjande att se uppslutningen bland socialdemokrater mot förslagen från lasutredningen.
Men uttalanden är en sak, den politiska verkligheten kan vara en annan.
Om LO inte hittar en lösning med Svenskt Näringsliv i trygghet- och omställningsförhandlingarna landar las-frågan till slut i knäet på politikerna.
Jag litar på att de förslag som lasutredningen lagt inte kommer att bli ett regeringsförslag, men det påverkar ändå debatten.
Tiotusentals har skrivit på LO:s namninsamling, samtidigt som borgerligt parti efter parti ljudligt applåderar och förnekar det faktum att hela den svenska fackliga familjen avfärdar utredningens förslag.
I en parallell verklighet avgör Kristersson, Sabuni, Lööf, Busch och de andra att förslaget är balanserat. Att en enad svensk fackföreningsrörelse, arbetare, tjänstemän och akademiker, gång på gång betonar att förslaget inte är det tycks inte nå in i ekokammaren.
I denna nya verklighet måste vi bli fler i LO. Vi måste välkomna fler medlemmar till förbunden, bli fler skyddsombud och fler klubbar. Organisera personer med otrygga anställningar, dåliga språkkunskaper eller låg kännedom om facket.
När det blåser kallt omkring oss ska vi öppna famnen och visa vår betydelse och den makt vi har när vi är många.
Vi måste själva vara trygga. Trygga i att utan arbetare stannar Sverige. Trygga i att den fackliga styrkan har makt att förändra arbetsplatser, branscher och samhällen.
Trygga i att arbetare vill ha trygghet, inte godtycke.
Susanna Gideonsson, LOs ordförande