Publicerad i Expressen 28 maj 2023
Regeringen har nu suttit vid makten i snart ett år, under samma period har inflationen satt hundratusentals familjer under stenhård ekonomisk press och kris har följt på kris. Regeringen har bara visat ovilja och oförmåga att hantera de kriser som svenska familjer utsätts för.
- Familjer som inte har råd med frukt till barnen.
- Familjer som får skära ner på barnens fritidsaktiviteter.
- Familjer som under vintern levde i nedkylda hem.
Vad vi nu ser framför oss efter en av de tuffaste vintrarna som vanligt folk upplevt på årtionden är en fullt utvecklad välfärdskris. Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) beräknar att underskottet 2023 blir sex miljarder och växer till 28 miljarder 2024 om inte kommunerna gör ytterligare stora nedskärningar. Enligt SKR kommer 2024 omkring 40 miljarder kronor saknas bara för att upprätthålla dagens kvalitet i välfärden. Alla som har barn i skolan, väntat på en operation eller inte har råd med tandvård vet också att dagens kvalitet inte räcker.
Kan inte kommunerna hantera detta underskott själva? Naturligtvis, genom höjda skatter. Men höjda kommunskatter är inte en rimlig väg framåt. Dess utformning innebär att kommuner med demografiska eller geografiska utmaningar måste höja skatten mycket mer än andra. Kommuner med rika medborgare behöver höja skatten mindre än de med medelinkomsttagare. Därför finns den statliga utjämningspolitiken, staten stöttar kommuner med finansiering för att välfärdens kvalitet ska vara jämn över landet och att vissa inte ska behöver betala ohemula skatter.
Men utjämningssystemet och statsbidragen förhåller sig inte till inflationen. Stödet blir mindre värt när inflationen ökar. Samtidigt ökar kostnaderna i kommunerna. Statsbidragen måste indexeras så att kommunerna åtminstone kan bibehålla kvaliteten i välfärden utan att behöva säga upp människor, höja avgifter och skatter eller lägga ner verksamheter.
Nedskärningar här och nu
Regeringens icke-agerande leder till nedskärningar här och nu. 83 procent av kommunerna och 70 procent av regionerna uppger att de inte höjer ramarna för verksamheten med pris- och löneomräkningen. Anslagen till vården, skolan och omsorgen stiger alltså inte med de ökande kostnaderna. Alla rop på hjälp har hittills ignorerats av regeringen. Inga nya pengar väntas från samma regering som senaste tiden sänkt skatten för de med de allra högsta inkomsterna, samma regering som kastat bort tiotals miljarder på en skattesänkning av bränslepriserna som knappt fick effekt ute vid pumparna.
Låt mig vara tydlig vad regeringens ignorans inför välfärdskrisen innebär. Den innebär färre lärare i skolorna. Längre köer i vården. Högre patientavgifter. Färre besök av hemtjänsten. Större barngrupper och mindre tid för barnen i förskolan. Kort sagt en begynnande välfärdsslakt. Kommunerna måste få en mer stabil finansiering så att inte varje konjunktursvängning leder till uppsagda elevassistenter och vårdbiträden. Regeringens strategi är att skylla välfärdskrisen på kommunerna. Det ska de inte få komma undan med.
Susanna Gideonsson, LOs ordförande