Det talade ordet gäller
Vänner,
Idag firar vi Första Maj igen, arbetarnas högtidsdag.
Det är en dag som brukar präglas av stora linjer och stora visioner.
Men jag vill börja i en annan ände.
Jag vill börja på femte våningen på Sollefteå sjukhus.
Där jobbar undersköterskan Pia.
På LOs hemsida berättar hon om sina nattpass.
Hon berättar om hur månljuset ibland
ger Ångermanälven en silverränna.
Men också om hur det är,
att ständigt vara nära patienten under pandemin.
Samtidigt, i Stockholm,
arbetar Viktor med kundservice i tunnelbanan.
Han träffar varje dag de tusentals som måste ta sig till jobbet.
Och under tiden, i Mölndal,
är butiksbiträdet Mia orolig för att bli smittad.
För vid kassan, när det är kö och kunderna är stressade,
är det inte alltid lätt att hålla avstånd.
Pia, Viktor och Mia är tre av en och en halv miljon medlemmar i LO-förbunden.
För dom har problemen det senaste året inte handlat om var det höj- och sänkbara skrivbordet ska rymmas hemma.
Eller hur man ska få Zoom att fungera vid jobbmöten.
För dom har inte kunnat jobba hemma.
Dom har jobbat på som vanligt,
träffa sina arbetskamrater och fått trängas i bussar och tunnelbana på väg till och från jobbet.
Ändå har jag ibland hört en del säga att vi inte längre lever i ett klassamhälle.
Att arbetarklassen inte längre finns.
Men det är någon som har tillverkat det där skrivbordet,
som kör hem din hämtmat,
och som packar varorna du beställt på Internet.
Det är någon som hämtar dina sopor och tar hand om dina gamla föräldrar.
Det är någon som städar dina barns skola, serverar maten på restaurangen
och som lagar din bil.
Det är arbetare.
Det är arbetarklassen.
LO-förbundens medlemmar.
Och nu har de i ett år stått i frontlinjen i kampen mot viruset.
Det gör dom fortfarande.
Dom kräver inte hjältestatus för det.
Dom kräver inte applåder som tack.
Men dom vill ha respekt.
Dom vill ha bra betalt, en bra arbetsmiljö och bra arbetsvillkor.
Dom vill ha en sjukförsäkring som fungerar om de blir sjuka.
Dom vill ha en a-kassa som ger trygghet om jobbet försvinner.
Och vet ni, vad?
Det är inte för mycket begärt!
***
Vänner,
För ett år sedan förstamajtalade jag som ordförande i Handelsanställdas förbund.
Då berättade jag om hur jag mött medlemmar som sover med mobilen i handen för att snabbt kunna svara om chefen smsar.
Anställda som börjat gråta ibland när telefonen vibrerar. För att dom hoppades på en enda chans att få vara lediga och vila upp kroppen.
Men dom vågar inte säga nej till ännu ett jobbpass. För tänk om arbetsgivaren då skulle sluta smsa så att det inte blir några mer tider.
Ja, förr stod vi med mössan i hand, idag är det mobilen.
Daglönarna är tillbaka.
Otryggheten har blivit det nya normala.
Och detta gäller inte bara medlemmar i Handels.
Så ser verkligheten ut för många av LO-förbundens medlemmar.
Vänner,
Det är nog nu! Vi måste få bort dom otrygga anställningarna.
När vi återstartar Sverige efter pandemin måste vi prioritera trygga jobb!
***
Samtidigt är det allt för många som inte har något jobb överhuvudtaget.
Och dom har blivit fler under pandemin.
Nu har nästan 200 000 personer varit arbetslösa i mer än tolv månader.
De måste få ett jobb eller komma i utbildning.
Vi får aldrig vänja oss vid massarbetslöshet!
Vi måste satsa på arbetsmarknadspolitiken.
Vi måste anställa fler i välfärden.
Och vi måste investera i bostäder, infrastruktur och grön teknik.
Ska investeringar ge fler och trygga jobb måste dom ske med seriösa företag
och schyssta villkor.
Det måste gälla i allt vi gör.
Vi ska se till,
att allt från fönsterputs,
till stora offentliga upphandlingar,
sker med ansvar för att kollektivavtal finns eller tecknas.
När vi återstartar Sverige efter pandemin måste vi prioritera full sysselsättning och schyssta villkor!
***
Pandemin har också satt ojämlikheten i blixtbelysning.
Klyftorna är stora. Och dom har vuxit i årtionden.
Vi måste på allvar vända den här utvecklingen.
Det krävs omtag av skattesystemet, förbättrade socialförsäkringar och högre pensioner.
Jag vill SÄRSKILT lyfta frågan om pensionerna.
När politikerna beslutade att höja pensionsåldern lovade de samtidigt att förbättra arbetsmiljön.
DET har vi knappt sett röken av.
Fortfarande drabbas alltför många av LO-förbundens medlemmar av olyckor och sjukdom som orsakats av arbetet.
Det handlar om högt tempo, låg bemanning, mer arbete på udda tider,
ensidiga rörelser och fler som är utsatta för hot och våld.
Mitt besked är TYDLIGT:
Vi kan INTE ställa oss bakom höjd pensionsålder så länge inte tryggheten stärks för LO-förbundens medlemmar. Både på och utanför jobbet.
• För det första, måste arbetslivet bli hållbart. Ingen ska bli sjuk av sitt jobb.
• För det andra, måste det bli lättare att få sjukersättning för den som slitit ut sig på jobbet och inte kan jobba till ordinarie pensionsålder.
• För det tredje, måste pensionsavgifterna höjas. Den sammanlagda pensionen ska vara minst 72 procent av lönen.
Politikerna måste skärpa sig!
Den som slitit i ett helt liv ska inte tvingas till fattigdom!
Även en vanlig arbetare ska ha värdig pension!
När vi återstartar Sverige efter pandemin MÅSTE vi prioritera minskade klyftor och ökad jämlikhet!
***
Vänner,
Coronapandemin är en global kris.
Människor i flyktingläger, kan inte isolera sig.
Dom som bor i kåkstäder, kan inte hålla avstånd.
Och det finns sällan rent vatten att tvätta händerna i.
I pandemins spår angrips också demokratin.
Vi har redan sett hur auktoritära ledare använt viruset som ursäkt,
för att attackera fackliga och andra mänskliga rättigheter.
Därför skickar vi idag,
från svensk fackföreningsrörelse,
en solidaritetens hälsning till våra kamrater över hela världen.
Till det fria facket
HKCTU i Hongkong,
som vägrar ge upp kampen att fritt få organisera sig fackligt,
trots en regim,
som tar sig rätten att hota sin egen befolkning.
Till det oberoende facket
BKDP
i Belarus, som nu fortsätter kampen för mänskliga rättigheter i Europas sista diktatur.
Och till den fackliga centralorganisationen CTUM
i Myanmar,
som tillsammans med övriga folket riskerar sina liv och sin frihet i kampen mot militärdiktaturen.
***
Vänner,
Ensam är du inte stark.
Stark är du bara tillsammans.
Det är ingen annan som förändrar världen åt oss.
Vi måste göra det själva.
Och vi gör det bäst tillsammans.
Så när det här mötet är över och vardagen börjar igen,
gör det DU kan,
där DU är.
Prata med vänner och kamrater.
Gå med i en förening där du bor.
Gå med i ett politiskt parti.
För mig är Socialdemokraterna det självklara valet.
Det parti vi arbetare en gång skapade för att göra vår röst hörd i samhället.
Och om du inte redan är med i facket
– se till att bli det!
Vi behöver fler medlemmar som är med och förändrar,
både på jobbet och i samhället.
För nu hänger det på oss!
Det hänger på oss om vi blir många som deltar i det fackliga och politiska arbetet.
Det hänger på oss att vi blir många som skaffar oss kunskap och som är med och påverkar.
Det hänger på oss om vi ska bygga vårt land utifrån värderingarna om arbete, trygghet och jämlikhet.
Tack ska ni ha!