”Missriktad inflationsbekämpning står i vägen för ansvarsfull ekonomisk politik.”

Publicerad i Sydsvenskan 18 september 2023

Inflationen har varit den dominerande följetongen i svensk ekonomi under de senaste två åren. Priserna har stigit i en rasande takt och gröpt ur hushållens köpkraft på ett sätt som inte skett på 30 år. Inflationen plågar Sveriges löntagare.
Därför är det bra att regeringen tar inflationen på allvar. Inflationen ska bekämpas. Men för att ordinera rätt medicin krävs korrekt diagnos. En direkt felaktig slutsats är att satsningar på välfärd – skola, vård och omsorg – driver på inflationen. Det är ett påstående som ibland florerar i den allmänna debatten. Även finansminister Elisabeth Svantesson (M) har tidigare använt sig av inflationen som motargument till att stötta välfärden mer. ”Att bekämpa den är min absoluta huvudfokus just nu”, sade hon i våras i ett tal där hon bemötte de behov SKR, Sveriges kommuner och regioner, såg redan då.

Inför höstens statsbudget har regeringen mjukat upp sin argumentation. Nu står det klart att 10 miljarder kronor ska gå till välfärden via ett generellt statsbidrag och därutöver ytterligare något genom riktade satsningar. Vården, skolan och omsorgen ska inte lämnas åt sitt öde, sade statsministern när han presenterade sin regeringsförklaring. I nästa mening kom reservationen: men det betyder inte att det finns hur mycket pengar som helst, och det betyder inte att alla kommer att tycka att det är tillräckligt mycket. Nej, tillräckligt är det inte. Även om en del av neddragningarna kan stoppas, så är satsningarna är långt ifrån tillräckliga för att stärka välfärdens kvalitet. Enligt LO:s bedömning skulle det krävas 30 miljarder kronor här och nu bara för att upprätthålla dagens nivå på landets välfärd.

Även om regeringen inte längre lika tydligt påstår att större välfärdssatsningar vore inflationsdrivande behöver den ändå göra om sin analys av vad inflationen beror på. Låt oss titta på hur regeringens analys ser ut idag, där det låter som att inflationen är resultatet av en överhettad svensk ekonomi. Medicinen stavas nedskärningar som ska kyla ner den ekonomiska aktiviteten och på så sätt pressa tillbaka prisuppgången. Men det är en farlig väg byggd på en felaktig förståelse av vad som orsakat den höga inflationen. Svensk ekonomi är inte överhettad. Sverige har upplevt snart två hela år helt utan tillväxt. Svensk ekonomi är idag mindre än den var fjärde kvartalet 2021.

Hushållens konsumtion har krympt fyra kvartal i rad. Ökningstakten när det gäller löner har varit modest och risken för en pris-lönespiral där stigande lönekostnader driver upp priser som i sin tur leder till höjda lönekrav från arbetarna har avstyrts.
Dagens inflation är till stor del resultatet av internationella företeelser som stigande energipriser till följd av Putins krig i Ukraina, globala flaskhalsar i sviterna efter pandemin, stigande räntor efter en lång period av billiga pengar och en svag kronkurs som inte kommer att stärkas förrän Sveriges utsikter till tillväxt stärks. Vem vill köpa valuta av ett land där bostadsbyggandet kraschar och hushållen bara drar åt svångremmen hårdare och hårdare för varje kvartal som går? Den typ av inflation som nu pågår måste tacklas mer träffsäkert. Regeringen behöver agera för att förebygga plötsliga prisökningar på elmarknaden. Konkurrensen måste skärpas så att livsmedelskedjorna och bankerna får svårare att fortsätta höja priserna och ta ut övervinster på hushållens bekostnad.

Med en sådan, mer rättvisande, syn på inflationens orsaker har regeringen också ett större manöverutrymme att skydda välfärden. Inflationen har inte bara drabbat hushållen. Kommuner och regioner har också sett sina kostnader stiga snabbare än skatteintäkterna och för att få ekonomin att gå ihop står nu vården, skolan och omsorgen inför kraftiga nedskärningar med omfattande uppsägningar som konsekvens. Att sådana nedskärningar drabbar kvaliteten och tillgängligheten i välfärden är ett faktum. Färre barnskötare betyder större barngrupper i förskolan och en mer ansträngd arbetssituation, som i förlängningen kan betyda än färre personal på plats. Färre speciallärare i skolan betyder fler elever som får det svårare att klara skolan och livet. Färre undersköterskor i äldreomsorgen betyder längre köer för att få plats på särskilt boende. Och så vidare.

De som drabbas är människorna som behöver välfärd. Men en fungerande välfärd är också en förutsättning för att friska vuxna kan ägna sina dagar åt att arbeta, snarare än att ta hand om sina anhöriga. Sverige har ett i internationell jämförelse unikt högt arbetskraftsdeltagande, inte minst bland kvinnor. Det kommer inte av sig självt utan bygger på årtionden av medvetna politiska prioriteringar. Många europeiska länder som tampas med arbetskraftsbrist sneglar på Sverige i sina planer att utöka den offentligt finansierade barnomsorgen och därigenom få fler kvinnor ut i arbetslivet.
Laura Hartman, LOs chefsekonom