Publicerat på Dagens Arena 14 november 2022
På LOs internationella enhet fylls nu mejlkorgarna och telefonerna går varma med samtal från fackliga vänner i omvärlden. Frågan är alltid densamma. Hur är det möjligt? Hur är det möjligt att Sveriges nya regering har ingått ett avtal med ett extremt högerparti som vuxit fram ur den rasistiska vitmaktrörelsen? Den internationella förvåningen och bestörtningen utgår från förståelsen om att Sverige är ett föregångsland när det gäller demokrati, jämställdhet och tolerans. Om denna politiska utveckling är möjlig i ett av Europas mest välmående länder – då kan det hända överallt. Följdfrågorna som kommer är om det fortsatt går att räkna med Sverige som en solidarisk kraft för mänskliga rättigheter i omvärlden.
Den nya statsbudgeten och det så kallade Tidöavtalet visar att så inte är fallet. Den Sverigedemokratiska politik som Kristerssons regering nu ska genomföra gör istället Sverige till ett av Europas mest egoistiska länder gällande asylmottagning och stöd till kriser i vår omvärld, särskilt om kriserna inte sker i vår direkta närhet.
Sveriges ambitioner i utrikespolitiken drogs ned redan första dagen. Biståndet minskas med över sju miljarder och enprocentsmålet överges. Den nye utrikesministern meddelade dessutom genast att han slopar den framgångsrika feministiska utrikespolitik som varit en förebild för många länder och en drivkraft för ökad jämställdhet. Trots att nio länder, däribland Spanien, Frankrike och Tyskland, redan har anslutit sig till och utvecklat egna former av den feministiska utrikespolitiken.
Sammantaget riskerar Sveriges internationella betydelse att minska, vilket får negativa effekter för svensk ekonomi, produktivitet och arbetsvillkor. Sverige ansluter sig istället till den politiska utveckling som sker i länder som Italien, Ungern och Polen. När de traditionella liberala och konservativa partierna släpper in och normaliserar populistiska och högerradikala partier bestämmer man inte längre dagordningen.
Målet för partier som SD ser likadana ut oavsett land. Man ställer arbetare mot arbetare, individ mot individ. Fokus är etnicitet, inte att bekämpa ekonomisk ojämlikhet. SD:s retorik utgår från att deras egen definition av ”svenskhet” ska premieras. Många av LO:s medlemmar har blandad etnisk bakgrund, medlemmar som varje dag går till jobbet och får Sverige att fungera. I det paradigmskifte som SD vill genomföra ifrågasätts och krymps dessa människors rättigheter.
Den internationella fackliga rörelsens dagordning är och kommer alltid att vara den motsatta; ojämlikhet ska bekämpas oavsett var den dyker upp. Diskriminering, rasism och intolerans i alla former ska aldrig accepteras. Vår utgångspunkt är det fackliga löftet om solidaritet arbetskamrater emellan, oavsett etnisk eller annan bakgrund. Därför kommer vi att fortsätta att ta kampen mot rasism och ojämlikhet, för demokrati och alla människors lika värde.
Oscar Ernerot, chef för LOs internationella enhet