Publicerad i Dagens industri 11 december 2022
”Vår budget spär inte på inflationen”. I intervju efter intervju har finansminister Elisabeth Svantesson upprepat sitt mantra. Ofta som ett försvar mot anklagelser om brutna vallöften men också som ett tänkt bevis på allmänt ansvarstagande.
Det är klokt att oroa sig för den höga inflationen men den ska inte användas för att måla upp falska motsättningar mellan den inflation vi ser i dag och en aktiv finanspolitik som värnar Sveriges långsiktiga ekonomiska utveckling. Det svenska efterfrågetrycket är enligt regeringens egen budget måttligt 2022 och mycket svagt 2023 då Sverige väntas gå in i en lågkonjunktur. Detta liknar Riksbankens bedömning av det ekonomiska läget. Det är alltså inte ett för högt generellt tryck i ekonomin som orsakat dagens höga inflation. I stället är det på utbudssidan som den svenska (och europeiska) ekonomin har sina främsta utmaningar. Finanspolitiken äger instrumenten för att ta sig an dessa utmaningar.
En expansiv investeringsinriktad finanspolitik har stora möjligheter att vara inflationsdämpande i denna miljö, samtidigt som en sådan politik är en nödvändighet för att öka takten i klimatomställningen. Den främsta orsaken till den höga inflationen är Europas energikris till följd av Rysslands krig i Ukraina. Energipriserna syns direkt i inflationssiffrorna men eftersom energi är en viktig insatsvara i annan produktion driver energipriserna också upp priserna på allt från livsmedel till industriprodukter.
Utan rysk naturgas står bland annat Tyskland inför ett permanent högre elpris än vad som varit det normala under de senaste tio åren. Givet dagens prissättningsmodell riskerar detta även att innebära ett permanent högre elpris i södra Sverige om inte ny energiproduktion kan anslutas i närtid och tillgänglig energi kan brukas mer effektivt.
Att snabbt få på plats investeringarna i ökad elproduktion och elnätsutbyggnad är en nödvändighet för en ökad elektrifiering av såväl industrin som transportsektorn. Det är i sin tur avgörande för att vi ska lyckas med våra åtaganden enligt Parisavtalet. I det ekonomiska läge vi är i har sådana investeringar också stor potential att stärka den svenska tillväxten samtidigt som inflationstrycket dämpas.
Regeringen behöver säkerställa att en förstärkning av elnätskapaciteten snarast kommer på plats vilket bland annat kräver åtgärder för att väsentligt snabba på tillståndsprocesserna. Oavsett vad man har för syn på kärnkraftens roll i den framtida energiproduktionen i vårt land är storskalig utbyggnad av sol- och vindkraft nödvändig för att vi jämförelsevis snabbt ska kunna öka vår elproduktion. För att påskynda utbyggnaden behövs ökade incitamenten och fler fördelar för de lokalsamhällen där exempelvis vindkraft ska byggas. Regeringen bör också återinföra den statliga finansieringen av kablarna till havsvindkraftsparker. Investeringar i energieffektivisering är ett annat område som borde fått större utrymme i budgeten. Statliga stöd för att energieffektivisera kommunala fastigheter såsom skolor och äldreboenden hade varit ansvarsfull politik i detta läge. Men även stöd för att exempelvis påskynda energieffektiviseringen av miljonprogrammets hyresfastigheter.
Men det är inte bara investeringarna i elektrifiering och grön teknik som behöver stärkas. Den klimatomställning vi står inför, kombinerat med digitaliseringen av ekonomin, innebär stora förändringar på arbetsmarknaden. Den amerikanske nationalekonomen Veronica Guerrieri med kollegor har studerat ekonomier under kraftigt strukturomvandlingstryck. Ett centralt resultat är att ju smidigare arbetskraft kan röra sig mellan sektorer, desto mindre stram – mer expansiv – kan den ekonomiska politiken vara för att säkra de nödvändiga investeringarna i växande sektorer, utan att riskera långvarig hög inflation. Saknas denna rörlighet hos arbetskraften kan centralbanken i stället tvingas till en åtstramande politik med höga räntor för att få ner inflationen.
I budgetpropositionen för 2023 drar regeringen kraftigt ned på resurserna till arbetsmarknadsutbildningen, komvux, yrkeshögskolan och folkhögskolan. Platserna i yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning har i dag färre än 6 000 deltagare, vilket kan relateras till långt över 300 000 inskrivna på Arbetsförmedlingen. Neddragningarna om 1,1 miljarder i anslagen till komvux motsvarar kostnaden för ca 20 000 helårsstudieplatser. Det finns ingen inflationsrisk i att stärka tillgången på yrkesutbildad arbetskraft. Tvärtom riskerar den snabbt stigande efterfrågan på arbetskraft inom många yrken, särskilt relaterade till elektrifiering och klimatomställning, att bli den trånga sektor som sätter gränserna för ekonomins tillväxt framöver. Även Riksbanken i sin senaste penningpolitiska rapport pekar på investeringar som stärker tillväxtpotentialen och motverkar inflationsdrivande utbudsproblem som motiverade.
Sveriges penning- och finanspolitik riskerar i dag att göra den stundande lågkonjunkturen värre än vad den hade behövt vara. Den höga inflationen gör redan hushållen fattigare och verkar åtstramande, ovanpå detta läggs stigande räntor och en onödigt stram finanspolitik. Åtstramningarna förstärker konjunktursvängningarna, leder till fler konkurser och mer arbetslöshet som åsamkar varaktig skada på ekonomins förmåga att producera samtidigt som allt fler blir fattiga och avsaknad av viktiga investeringar bromsar klimatomställningen. Till stor del sker åtstramningen helt i onödan. Sverige behöver en finanspolitik med betydligt högre ambitioner än att ”inte spä på inflationen”.
Laura Hartman, LOs chefsekonom