Publicerad i Aftonbladet 14 februari 2023
Inkomstgapet mellan storbolagens direktörer och vanligt folk ökade stort under pandemiåren. Den genomsnittliga inkomsten för en vd på ett svenskt storföretag motsvarar nu lönen för drygt 69 industriarbetare. I årets avtalsrörelse krävs ansvar av alla – även samhällets elit. Vi måste undvika att inflationen biter sig fast. Men inkomstklyftorna kan inte heller tillåtas fortsätta öka.
LO har undersökt inkomstutvecklingen för vd:arna på 50 av Sveriges största bolag sedan 1950. Vi har samlat in uppgifter från Skatteverket om denna näringslivselits löner men också inkomster från sidouppdrag och kapitalinkomster.
År 2021 (det senaste året för vilket deklarerade inkomster finns tillgängliga) var deras inkomst, jämfört med industriarbetarlönen, högre än vi nånsin sett tidigare. De senaste årtiondena har den genomsnittliga inkomsten i gruppen ökat explosionsartat, från motsvarande cirka nio industriarbetarlöner år 1980 till 69,3 industriarbetarlöner år 2021.
En heltidsarbetande industriarbetare tjänade 2021 knappt 33 300 kronor i månaden, den genomsnittliga månadsinkomsten för en topp-vd var drygt 2,3 miljoner kronor. Det finns ingen hejd på girigheten. Politikerna tycks dessutom i bästa fall handfallna, i värsta fall bejakande inför utvecklingen. Under 2000-talet har beskattningen av kapital urholkats och så sent som 2019 avskaffades värnskatten.
Inkomstutvecklingen för direktörerna under undersökningens sista två år känns speciellt beklämmande. År 2019 motsvarade den genomsnittliga inkomsten för en svensk storbolagsdirektör 60 industriarbetarlöner. Under de två pandemiåren ökade alltså klyftan mellan denna näringslivselit och en vanlig arbetare med motsvarande nio industriarbetarlöner.
Sveriges arbetare tog stort ansvar under pandemiåren – de gick till jobbet och såg till att vårt samhälle fortsatte fungera. Att mataffären var öppen, soporna hämtades och äldreomsorgen fungerade. Men vanligt folk betalade också ett högt ekonomiskt pris. När pandemin bröt ut pausades avtalsrörelsen och därmed löneökningarna. Många löntagare permitterades under pandemin och arbetslösheten steg. Via skattsedeln finansierade vanligt folk stora stödprogram till näringslivet.
Samtidigt har löntagarnas andel av de ekonomiska värden som skapats i näringslivet sjunkit medan kapitalägarnas andel av kakan ökat till rekordnivåer. Inte sedan 1995 har vinstandelen i ekonomin varit så hög. Alltmer av de värden som skapats i näringslivet har kommit kapitalägarna – snarare än löntagarna – till del. När vanligt folk tog ansvar passade storbolagsdirektörerna och kapitalägarna på att sko sig. Den moraliska kompassen är kaputt.
Nu väntar en ny stor avtalsrörelse. En bra bit över två miljoner anställda berörs. Rysslands krig i Ukraina har, förutom stort lidande, inneburit stigande priser på bland annat energi vilket gett högre inflation än vi sett på väldigt länge. Det är nödvändigt att undvika en pris- och lönespiral. Men det är också helt nödvändigt att klyftorna mellan eliten och vanligt folk minskar. Denna gång kan det inte bara vara vanliga löntagare som tar ansvar. Det måste även samhällets mest välbesuttna göra.
Ersättningar till företagsledning och höga tjänstemän behöver vara återhållsamma. Dessutom måste en större del av de värden som skapas framöver komma löntagare – snarare än kapitalägare – till del. Det kräver väsentligt snabbare löneökningar för vanligt folk under kommande år än vad som varit fallet de senaste åren.
Susanna Gideonsson, ordförande LO
Anna Almqvist, rapportförfattare, LO-ekonom
Fotnot: Inkomsten för LO:s ordförande redovisas i rapporten ”Makteliten – skillnaderna eskalerar”. LO har sedan 2012 en policy om att ordförandes lön ska motsvara maximalt 3,5 industriarbetarlöner och att hen inte personligen får behålla arvoden från styrelseuppdrag.