Publicerad i Arbetet 27 juni 2027
Inflationen har gröpt stora hål i LO-familjers hushållsekonomi och regeringen har suttit på händerna. Efter sommaren väntar dessutom stora nedskärningar och försämringar i skolan, vården och omsorgen. Elever med svårigheter förlorar stöd, det väntar sämre bemanning i vården, sämre kvalitet i kollektivtrafik och äldreomsorg. Kort sagt mindre tillbaka för skattepengarna vi betalar. En ekonomisk kris, parad med en välfärdskris. Båda pågår utan att regeringen lyfter ett finger för att erbjuda lättnad.
Vi som nyttjar välfärdstjänster drabbas, liksom de som arbetar i välfärden. Elevassistenter, fritidslärare, undersköterskor, busschaufförer med flera får stressa mer och ge mindre tid till varje elev, patient eller brukare.
Tyst från finansministern
Jag har själv bjudit in Elisabeth Svantesson till ett äldreboende så att hon får se hur hennes icke-agerande drabbar anställda och brukare i praktiken. Men jag väntar fortfarande på svaret. Tydligen är det inte prioriterat att se vilka konsekvenser regeringens snålhet har. Kristersson och hans ministrar blundar aktivt för problem som drabbar vanligt folk här och nu och ägnar i stället tid åt resultatlösa Natoförhandlingar, aparta kulturdebatter och angrepp på oppositionens finansiering. Till hösten kommer sannolikt de utlovade attackerna på den fria fackföreningsrörelsen. Det är som att regeringen deltar i en uppspelning av Kejsarens nya kläder, men där ingen vågar ropa att Kejsaren – Ulf – är naken.
Brutna löften
Kejsaren, som just höjde sin lön till närmare 200 000 i månaden, sitter lugnt naken på sin stol i sitt palats och bjuder minglande dignitärer på snittar. Det var inte vad Kristerssons gäng lovade i valrörelsen. Vi minns Ebba Buschs viftande med falukorvar, vi minns det höga tonläget om Magdapriser för maten, vi minns löftena om kraftiga bränsleprissänkningar, vi minns löftena om bättre ekonomi för vanliga familjer. Det är vad högern lovade. Vanligt folk skulle få det lättare. Men den enda ekonomiska lättnad som regeringen lyckats prestera är sänkt skatt för de med allra högst lön. Till sådana som mig, och till sådana som regeringen själva. För regeringen är den uppskruvade retoriken tydligen bortglömd. Det är inte prioriterat att leva upp till de löften som fick regeringen vald.
Omvärlden förundras över tafattheten
För det finns ingen politik för vanligt folk. De som vänder och vrider på varje krona för att få vardagsekonomin att gå ihop. Pengarna räcker knappt till det mest nödvändiga. Tre av fyra LO-förbundsmedlemmar har tvingats ta av sina sparpengar för att klara de månatliga utgifterna. Kostnaden för mat har skjutit i höjden utan annan reaktion från regeringen än att bjuda in matjättarna till möte. Elräkningarna har gett många ont i magen. När räntorna höjs i rekordfart undrar många familjer hur de ska ha råd att bo kvar.
Dags för krispolitik för vanligt folk
Samtidigt krymper Sveriges statsskuld till ett minimum när behoven och utmaningarna är gigantiska. En helt omvänd ekonomisk politik där vanliga hushåll tar smällen för den ekonomiska krisen, medan staten amorterar sina skulder eller sänker skatterna för de rikaste. Internationellt väcker den svenska tafatta inflationsbekämpningen förundran. Det här kan vi inte nöja oss med. Dags för en krispolitik för vanligt folk. Dags för ett räddningspaket för välfärden.
Susanna Gideonsson, LOs ordförande