Publicerat på Dagens Arena 7 september 2022
Det är inte bara Sverige som går till val i september. I slutet av månaden är det också val i Italien, ett av EUs viktigaste länder. Där kan nästa regering ledas av Sverigedemokraternas systerparti Italiens Bröder, Fdl, ett parti med rötterna i det som blev kvar av Mussolinis fascism efter andra världskriget. Fdl och SD samarbetar i Europarlamentet där de sitter med i samma partigrupp. Båda partierna har också mångåriga band till Putins Ryssland. Partier som SD och Fdl skulle dock aldrig ha en chans till politisk makt om de inte hade lyckats få traditionella borgerliga partier att samarbeta med dem. Fdl är i allians med Moderaternas och Kristdemokraternas systerparti Forza Italia. Och här i Sverige vill Ulf Kristersson nu bilda en högerregering i samarbete med SD.
Partier som SD och Fdl är delar av en global trend där extremhögern för första gången sedan 40-talet fått politisk makt. I Polen regerar SD:s systerparti Lag och Rättvisa och utmanar rättsstatens principer genom att attackera oberoende domstolar. I Ungern hetsar premiärminister Viktor Orbán mot minoriteter och fria medier. I USA genomförde Donald Trumps anhängare förra året vad som nu visat sig vara ett regelrätt kuppförsök mot den demokratiskt valda kongressen. Och i Sverige kan alltså ett parti med rötterna i nynazismen få ministerposter redan om några veckor.
Gemensamma drag i denna nygamla högerextremism är rasism, fackföreningshat, klimatförnekande och förakt mot alla former av internationell solidaritet. Det gäller i hög grad också svenska SD.
Avslöjandena om rasister inom SD kommer i princip dagligen. Deras grundinställning har alltid varit att ställa människor mot varandra utifrån etnisk härkomst och religion. För SD har en svenskfödd arbetare mer gemensamt med den svenske direktören än med sin arbetskamrat från ett annat land. Det är givetvis motsatsen till vad allt fackligt arbete bygger på.
SD vill också försvaga facket. I riksdagen har de motionerat om att inskränka strejkrätten och försvaga skyddsombuden. De röstade nej till att uppsagda arbetare skulle få stöd av EU:s globaliseringsfond. I EU röstade de också nej till att stärka arbetarnas rättigheter inom transportbranschen och nej till hårdare regler för cancerframkallande ämnen på jobbet. Inför klimathotet springer SD hela tiden fossilbolagens ärenden. I Europaparlamentet har de konsekvent sagt nej till minskade utsläpp av växthusgaser, nej till att minska utsläppen från biltrafiken och nej till satsningar på klimatforskning. I Sveriges riksdag går de öppet emot de svenska klimatmålen.
Den internationella solidaritet som alltid varit vägledande för Sveriges utrikespolitik kommer att bli ett minne blott med SD i regeringen. De vill minska biståndet till fattiga länder och överge enprocentsmålet. Där har de stöd av Moderaterna som vill sänka biståndet till 0,7 procent av BNI för att ha råd med sina skattesänkningar för de välbeställda. Men SD vill gå ännu längre. Redan 2024 vill de sänka biståndet till endast en halv procent av BNI. För att överhuvudtaget få del av bistånd ska fattiga länder dessutom tvingas skriva ”återvändandeavtal”, där de lovar att ta emot flyktingar som SD vill kasta ut från Sverige. Stödet till FN:s organ för palestinska flyktingar, UNWRA, vill de helt ta bort.
En Kristerssonregering med SD kommer av allt att döma att innebära den mest dramatiska nedskärningen av svenskt internationellt utvecklingssamarbete som någonsin skett. Detta alltså i ett läge där Putins angreppskrig mot Ukraina redan skickat chockvågor över världen i form av hunger och fattigdom, samtidigt som många fattiga länder fortfarande kämpar med pandemin och dess konsekvenser. Men minskat bistånd riskerar också att drabba oss själva. Om vi får en instabil omvärld kommer det också att slå mot svensk arbetsmarknad och ekonomi, det ser vi tydligt nu med stigande elpriser och inflation i samband med kriget i Ukraina. Minskat bistånd leder dessutom till ökad risk för konflikter och att fler människor tvingas fly. I dagens globaliserade värld tvingas svenska löntagare att konkurrera med länder där löneanspråk slås ner med batonger. Om vi inte kan acceptera det måste vi göra allt vi kan för att vända den utvecklingen. I det arbetet ingår biståndet. Det gäller inte minst det omfattande fackliga bistånd som LO, TCO och Saco förmedlar genom vår gemensamma organisation för internationellt utvecklingssamarbete, Union to Union.
Det finns starka krafter som tjänar såväl ekonomiskt som politiskt på en mer auktoritär ordning där löntagare ställs mot varandra. De gör sig nu allt bredare i hela världen. Den här månaden kan de få regeringsmakt i både Sverige och Italien. Låt oss tillsammans se till att kommande årtionden präglas av tillbakagång för de krafterna. Och låt oss se till att de besegras i de val som kommer.
Oscar Ernerot, chef för LOs Internationella enhet