Kollektivavtalet är ett fredsfördrag
Med kollektivavtal vet arbetsgivaren att alla anställda arbetar när avtalet är undertecknat och att inga konflikter hotar produktionen så länge avtalet gäller. När ett kollektivavtal har löpt ut kan löntagarna däremot strejka för att driva fram de förbättringar som arbetsgivarna inte accepterar i avtalsrörelsen.
Den så kallade LO-samordningen bygger på att de LO-förbund som ingår i samordningen ställer gemensamma lönekrav och stödjer varandra tills det sista förbundsavtalet är tecknat. Det betyder att förbunden har möjlighet att ta ut sina medlemmar i sympatiåtgärder för att hjälpa ett annat förbund att få igenom avtalskraven. Det ökar arbetarnas styrka och säkerställer att ingen halkar efter i utvecklingen.
Sedan 1997 är Industriavtalet en viktig del av lönebildningen. Det bygger på att den internationellt konkurrensutsatta sektorn – alltså industrins parter - förhandlar först med samma lönekrav som LO-samordningen. Då sätts det så kallade märket. Därefter förhandlar andra branscher som då utgår från industrins märke för löneökningarna. Märket säkerställer att alla - både arbetare och tjänstemän - får ungefär samma procentuella löneökning i de centrala avtalen. Efter de centrala branschförhandlingarna kan det även ske lokala förhandlingar som kan ge extra löneökningar och reglera lönefördelningen på arbetsplatsen.
Hur lång avtalsperioden blir, det vill säga hur länge kollektivavtalet gäller, bestäms i förhandlingarna och kan alltså variera från gång till gång.