1910-1920
Under första världskriget 1914-1918 ökade spänningen mellan klasserna i Sverige. Andra Internationalen, initiativtagare till första maj, bröt samman 1914. De stolta talen om att Europas arbetare aldrig skulle stå mot varandra förblev just bara ord. Vid krigets slut 1917-18 var det stora svårigheter att försörja sig. Regelbundet drabbade uppretade folkmassor samman med polisen i samband med hungerkravaller.
Statsanställda och kommunalarbetare blev mer fackligt aktiva. De krävde full kompensation för dyrtiden, de ville "bryta slavbojorna" och öka arbetarnas politiska inflytande över den egna situationen. Man kämpade mot svält och fattigdom, men också för fred.
1920-1930
Under detta decennium närmade sig LO ett medlemstal på cirka en halv miljon, och det fanns tusentals fackföreningar.
1920 – År 1919 antogs en provisorisk lag om åttatimmars arbetsdag, och 1920 tillkom den första socialdemokratiska regeringen med Hjalmar Branting som statsminister. Samtidigt antogs ett nytt partiprogram och det socialdemokratiska kvinnoförbundet bildades. Samma år fastslogs att "gift kvinna blev myndig". Under 1920-talet var arbetarrörelsens kamp en rimligare omfördelning av samhällets resurser. Att det skulle satsas mer på social välfärd och mindre på militärutrustning.
1926 – I Stockholm fanns en särskild fackförening för springpojkar som deltog i demonstrationstågen. De var samhällets absoluta låglönegrupp.
1928 – Omfattande demonstrationer förekom mot den planerade lagen om kollektivavtal och arbetsdomstol. Demonstranter i Helsingborg deklarerade "För en mänskligare arbetslöshetspolitik – de arbetslösa är människor!".
1929 – En djup ekonomisk världskris inträffade, vilken fick allvarliga följder för svenskt arbetsliv. Händelserna återspeglades i upprop och uttalanden vid förstamajdemonstrationerna.
1930-1940
Under 1930-talet förekom ofta slagorden "Frihet – demokrati – socialism!" på grund av att diktaturtendenser och krigshot åter bröt fram i Europa. Kungsgatan i Stockholm blev oftare det stora paradstråket för förstamajtågen. Täta led av åskådare kantade gatan när väldiga kolonner drog fram. Under mötena på Gärdet började man införa en service med kaffe och tilltugg. I demonstrationståget kunde man se den illa behandlade hembiträdeskåren demonstrera för rimligare och mänskligare arbetsvillkor.
1931 – Förstamajdemonstrationerna hade knappt hållits när det inträffade en kritisk situation i Ådalen. Arbetarna där hade sympatistrejkat för kamraterna i Marma, vilkas timlöner sänkts från 1,18 till 1,14. Facket vägrade godta detta. Strejkbrytare sattes in och krisen var ett faktum. Militär beordrades rycka ut och den 14 maj besköts ett demonstrationståg där fyra arbetare och en ung flicka dödades. Revolutionsstämning svepte över landet och spänningarna präglade även första maj året efter då demonstrationstågen övervakades av ridande poliser.
1932 – Det stora politiska genombrottet för den svenska arbetarrörelsen, och Per Albin Hansson bildade regering. Han startade ett stort uppbyggnadsprogram som skulle hjälpa Sverige ut ur världskrisen.
1933 – Socialdemokraterna kom med sitt stora krisprogram, vilket blev grunden för uppbyggnaden av folkhemmet. Men det fanns också orosmoln ute i Europa i och med nazisternas maktövertagande i Tyskland.
1940-1950
Under 1940-talet präglades första maj av beredskapsandan på grund av Sveriges neutralitet och andra världskrigets söndring av Europa. Sverige fick en samlingsregering och både under de första krigsåren 1940 och 1941 hade man gemensamma medborgartåg i den nationella enighetens tecken. I parollerna förekom orden "frihet" och "oberoende", blågula fanor blandades med de traditionellt röda. Borgare och socialister talade till folket med uppmaningen att sluta upp kring gemensamma mål. I första hand för att hålla kriget borta från landets gränser men också kring det nazistiska hotet mot Sveriges frihet.
Man slöt upp på Gärdet, och i tågets tätgrupp fanns bland andra Gösta Bagge för Högern, Gunnar Andersson för LO, Per Albin Hansson för SAP och Andersson i Rasjön för Folkpartiet. De traditionella arbetartågen återgick man till 1942, och slagorden riktade nu in sig på det efterkrigsprogram som skulle bygga upp den svenska välfärdsstaten. Bland annat byggde programmet på full sysselsättning, jämnare föredelning av den gemensamma samhällskakan, sociala reformer och höjd levnadsstandard.
1950-1960
Tage Erlander efterträdde Per Albin Hansson 1946 och var landets regeringsledare fram till slutet på 1960-talet. Den praktiska politik han förde ledde till stora framgångar, och det största var allmän tjänstepension som antogs den 14 maj 1959.
Under 1950-talet fanns både nyfascistiska och stalinistiska strömningar kvar. I protest ändrade de svenska förstamajdemonstrationerna karaktär, från allvar till en glättig feststämning med dragspelare och kulturarbetare som deltog med pigga inslag. Parollen var: "Kamp mot nyfascism och stalinism". Socialdemokratiska ungdomsförbundet förnyade tåget med roligt målade ballonger.
När bilepoken inleddes under 1950-talet och ökade i slutet av decenniet påverkade det även uppslutningen på första maj negativt. Folk prioriterade annat sedan de skaffat bil och fick uppleva fröjden av resande och rörlighet. En speciell händelse inträffade i Köpmanholmen, två mil söder om Örnsköldsvik 1957. En karavan av bilar bildade en motoriserad förstamajkolonn. Detta upprörde den gamle socialministern Gustav Möller väldigt starkt. Han uttryckte att om han hade anat denna utveckling hade han aldrig medverkat till att första maj blev en helgdag, 1939. Dock upphörde det bilburna demonstrerandet väldigt snart.
1960-1970
Internationella frågor, solidaritetsförklaringar med tredje världen och Vietnams försvarskamp, samlade ungdomsgrupper till väldiga uppmarscher. I Sverige rådde högkonjunktur och reformarbetet kunde drivas med framgång på bred front. Samtidigt dök nya problem upp, alkohol- och narkotikamissbruk, ökat våld och arbetskraft som slogs ut på grund av hård rationalisering i arbetslivet. Vid förstamajdemonstrationerna spelade den internationella solidariteten en allt viktigare roll. Parollerna var bland annat: kamp mot rasförtrycket i Sydafrika, för frihetsrörelserna i Tjeckoslovakien, Angola och Moçambique, för romernas rättigheter i Sverige och för bättre villkor för invandrarna. År 1968 demonstrerade man mot Tennisförbundets samröre med rasistiska regimer och diktaturer, på ett plakat stod "Skam över den vita sporten".
1970-1979
Åttio år efter den allra första manifestationen för åttatimmarsdagen 1890 inträffade en stor och allvarlig konflikt i Norrbottens gruvor. Men hela 1970-talet hade präglats av det allt tuffare klimatet på arbetsmarknaden. Även våldet fortsatte att öka, inte bara mellan människor, utan även genoms planerade terroraktioner bland annat mot tyska ambassaden i Stockholm, flygplanskapningar, kidnappningskupper och återkommande attacker mot post- och bankkontor. I förstamajtågen var fortfarande fokus på solidariteten med frihetsrörelserna i Chile, Portugal, Spanien och Grekland.
År 1974 var Chile ett huvudtema, och på Norra Bantorget talade den mördade presidenten Allendes dotter tillsammans med den svenske Chileambassadören Harald Edelstam och SAP: s internationella sekreterare Pierre Schori.
I förstamajtåget 1970 gick Skå-doktorn Gustav Jonsson med barnvagn sida vid sida med borgarrådet Hjalmar Mehr och Olof Palme. Det året fanns många paroller med anknytning till Vietnam och de omänskliga miltära övergreppen där. Ett annat tema var politisk värnpliktsvägran för att markera ändrade attityder i försvarsviljan.
Socialdemokraternas partisekreterare Sten Andersson talade till de stora folkmassorna på första maj på Norra Bantorget i Stockholm 1977. Det var då första gången sedan 1932 som socialdemokratin befann sig i oppositionsställning sedan de borgerliga vunnit riksdagsmajoritet 1976. Sten Andersson drog upp riktlinjerna för den comeback som alla församlade hade förhoppningar om.
Förstamajtåget 1979 på Kungsgatan i Stockholm var som en massiv skog av plakat och paroller. Det var inte bara dessa som hade växt i antal, utan även deltagarna. Uppslutningen vid första maj hade övervunnit svackorna under 1950 – och 1960-talen.
Allt färre blev motiverade att demonstrera på första maj, då under kalla krigets dagar och SAP satt i regeringsställning. Mot vem skulle man demonstrera? Demonstrationerna upphörde helt på många håll i Sverige. Men i slutet av 1960-talet när de internationella frågorna stod på dagordningen ökade uppslutningen. År 1979 återinfördes den röda rosen, som varit motiv på första maj-märkena 1912-1930. Det var ett försök att återuppliva engagemanget i demonstrationerna som en offensiv manifestation. "Men någon arbetarnas dag på samma sätt som före andra världskriget, då alla deltog i finaste klädsel och i ordnad trupp, har första maj inte blivit."
Text: Suzanne Vikström
Källor: Sven Bodin – Första maj 1890-1980, NE – Lars Olsson.